Jag cyklar på First Avenues dedikerade cykelbana. Den är extremt tydligt utmärkt med en grön asfaltsbeläggning och cykelsymboler var femtionde meter. Den är svår att missa med andra ord.
Jag cyklar alltså i cykelbanan. Johnny Douchebag är ute och luftar sin fina Rolls Royce-cab och närmar sig bakifrån.
Vi pausar där och tar reda på vem Johnny Douchebag är. Stelopererat hår som desperat försöker dölja den odöljbara flinten, Rolex på handleden, plastikopererat och lyft ansikte som för tankarna till en desperat Barry Manilow. Jag tippar på att Johnny Douchebag är runt 60-65 år. Han är happening. Han är hipp. Det är väldigt tydligt att han åtminstone själv tycker just så.
Tillbaka till cykelbanan på First Avenue. Johnny Douchebag glider upp jämte mig. I cykelbanan. Den som alltså bara är till för cyklister, har illgrön asfalt och cykelsymboler var femtionde meter. Johhny Douchebag kör Rolls Royce. Han kör var han vill, hur han vill och när han vill.
När han passerar mig kör han så nära att han till slut touchar mig på knät. Allt har gått otroligt fort men jag vrålar på honom och undrar va fan han pysslar med. Ingen reaktion. Inte den minsta reaktion. Jag finns inte ens i Johhny Douchebags värld. I Johhny Douchebags värld finns bara han och hans Rolls Royce. Och Rolexförsälaren så klart.
Lite längre fram får Johhny Douchebag stanna till när bilarna framför saktar in. Jag kommer ikapp och frågar åter igen va fan han pysslar med och om han fattar hur nära det var att en olycka skulle ha hänt. Ögonkastet han ger mig över ovankanten på Rayban-glasögonen är en blandning av förtjust överraskning och ”men vänta lite nu, varför pratar den här ickevarelsen med mig?!”. Han viftar bort mig som jag vore en irriterande liten fluga.
En stund senare kommer jag åter igen ikapp Johhny Douchebag och nu kommer han inte undan för han står på en trång gata med en bil framför sig och rött ljus. Blicken denna gång är totalt överraskad. På de trettio sekunder som gått sen jag senast vrålade på Johhny Douchebag har han helt enkelt glömt bort mig. Jag finns ju inte i hans värld. I Johhny Douchebags värld finns bara han och hans Rolls Royce. Och frisören så klart.
Han förstår inte alls vad jag är arg på. Att någon har mage att skälla på honom gör att han nu börjar bli lika arg som jag, men han försöker fortfarande ignorera mig, trots att jag står en halvmeter ifrån honom och vrålar. När ljuset slår om till grönt yttrar han de enda orden: ”Om jag nu var så nära dig som du säger kanske du borde fundera på hur du cyklar”.
Och där försvinner Johhny Douchebag ut ur mitt liv. Och jag ur hans. För i Johhny Douchebags värld finns bara han och hans Rolls Royce. Och plastikkirurgen så klart.
Bli först att kommentera